Hålet
Hon bad om ursäkt för hålet hon hade i sitt hjärta
Hon bad om ursäkt för hemlösheten i sin själ
Med sina erfarenheter som skavsår i sin smärta
Kunde hon aldrig tro att nån ville henne väl
Hon hade simmat runt i samhällets ögonskugga
Och måla kärleken med sitt dyraste läppstift
Med sina ögon ständigt kisande mot gårdagen
Rita hon dit sina löften i sorglig vattenskrift
Sen kunde kvällen bara ta
Precis vad den ville ha
Hon hade påbörjat livet in i något evigt
hon hade tvingats att bli gammal redan som ung
Nere på Ming palatset där ingenting är heligt
Förutom en sekund av iskallt lugn
Du kan se mellan fingrarna på morgondagen
Men aldrig med blida ögon på din skam
Så sluta hoppas på den där bibliska manualen
Och tro aldrig nånsin att du kommer fram
För livet kommer bara ta
Precis allt som det vill ha